Tog e promenad med josefine och Felicia utmed havet. Så himla mysigt och fint. Efter lite terapi kändes det som hjärtat hoppade ut ur kroppen och någon stampade mig på bröstkorgen. Kan det inte bara vara över? Smärtan? Jag känner att jag är ovanligt glad, och jag har ovanligt mkt glädje i mig efter så kort tid. På jobbet kan jag skratta, även fast Victor är där.
För en vecka sedan sa jag till Felicia att jag var rädd för att skratta igen, rädd för att vara glad då man alltid får någon kniv i magen för förstöra glädjen. Nu syftar jag på att för två veckor var jag världens gladaste, trodde jag, medan nu i efterhand har jag insett att det inte var så.
Just då, efter vi gjort slut och Felicia fick mig på någon annan tanke, så sa jag just så vid ett tillfälle då jag ville skratta, men kom på mig själv att ja inte vågade. Orkade inte med att grå från skratt till gråt igen. Låter detta ens vettigt? Hm..
Ett skratt förlänger livet. Jag älskar att skratta och vara glad. Som mamma sa, försök att vara glad när du kan och ta vara på det. Det kommer alltid dagar när man är mer nere eller ledsen vid dessa tillfällen, och det får man vara. Så förlåt alla, men jag kommer vara lite upp och ned nu. skratta med mig och inte åt mig. Jag försöker bara se allt med en gnutta ljus för att göra min dag lättare.
Blablabla.
Efter promenad blev det frukost och dusch. En kopp kaffe i solen vid hamnpaviljongen med Felicia. Så himla härlig sol! Vid tre-tiden åkte vi till mig. Köpte sallad på stantons och åt på min balkong.
Efter detta tog vi en sväng till gekås, jag Felicia, Sofie och Felicias bror. Mysigt. Löpte mig en träningströja och lite choklad.
Ikväll blir det en snabb kvällsmat, sedan sängen. Godnatt alla
