Victor och jag är inte längre vi, utan jag är jag och han är han.
Från att dela allt till inget. Det är svårt.
Min vecka har varit precis hur rörig som helst, men det är väl inte heller så konstigt. I måndags ramlade allt ihop, och vi bestämde att det inte går mer. Jag hade glömt av hur ont det gör att gå isär med någon, att packa ihop sina saker och flytta hem.
Jag tackar Felicia med hela mitt hjärta och själ för att hon fanns där i tisdags. Utan dig hade jag aldrig orkat den dagen, fått gjort allt och flyttat hem. Det är väl nu det tuffa börjar.
Jag tog ledigt i lördags och åkte hem till familjen i fredags. Vad skulle man göra utan familj och vänner? Ni är alla underbara.
Jag har fått mysa med den finaste brorsdottern som finns, och bara fått vara. Träffat mormor och mamma, Gunnar, fantastiska Jenny och Nils. Åh jag är så enormt tacksam över att ha er alla. Sååå långt bort men ändå nära i mitt hjärta.
Att bryta ihop och komma igen. Han var inte den rätta för mig. Hur jävla kär jag än var, så ska man väl ändå må bra, och som Gunnar sa, välja sin livspartner med omsorg och noggrannhet! Man måste kunna dela glädje och sorg, livet. Annars kan det vara. Lycka ska vara det stora, inte sorg.
Ingen mår bättre utav att jag sitter hemma och mår dåligt, ingen mår bättre av att jag gråter och är ledsen, ingen mår bättre utav att jag stänger in mig. Framförallt inte jag själv. Det är absolut inte lätt, och så mkt jag grät idag när jag skulle säga hej då till mamma har jag inte gjort sen jag var 19 och flyttade till vbg. Då jag sa hej då till Erik och Nils, framförallt mamma och satte mig i bilen till Varberg. Grät hela vägen och var otröstlig. Det är nog det jobbigaste just nu. Jag saknar dom så förbannat mkt och jag HATAR att ha dem så långt bort, men åter igen. INGEN KAN GÖRA NÅGOT ÅT DET FÖRUTOM JAG SJÄLV.
Men att få åka hem till mamma för att lägga sig på soffan när hon plockar i köket, att bara äta kvällsmat, mötas i mataffären och se henne, eller bara att få en kram och 5 minuter är inget som händer en vanlig dag. Ibland kan jag bli så avundsjuk på alla er som har det så.. Men åter igen, hon finns bara ett telefonsamtal bort och jag vet folk som har det värre.
Jag har fantastiska människor i vbg som ställer upp alltid, och det är jag så glad över. Men tanken på att ändå ses varje dag på jobbet, den är tuff. Det blir inte lika lätt att glömma. 2,5 år är ändå en lång tid. Men ändå, vi delade inte allt och idag känns det väldigt skönt...
Jag kommer överlever detta också. Man ska bara förstå, ändra livet lite, bli sams med sig själv igen, göra saker man tycker är kul, så är man snart på rätt spår igen.
Så, efter en bra helg med god mat, fin familj är jag påväg hem till mig igen. Mitt "nya" liv och en ny vecka. Nya utmaningar. Försöka tänka positivt och att allt har en mening. Bryt ihop och kom igen, man vet aldrig hur stark man är, förrän att vara stark är ens enda alternativ.
