Min kärlek.
Jag ligger och funderar på vad man ska göra med sitt liv. Vad man ska uppnå för mål, och vad man har för mål.
Tidigare på jobbet idag pratade vi om en kille som slutat jobba på kvantum för något år sedan. Han jobbar nu mera i Norge och har varit runt lite.
Axel sa "ja han är väl den enda som har lyckats" så skrattade alla och höll med. Precis som att vi andra vore misslyckade. Livet blir ju trots allt vad man gör det till själv, och väljer man att tycka synd om sig själv, ja då är det så.
Jag är extremt bra på att både tyckta synd om migsjälv och vara slapp. Bekväm är väl ett annat bra ord med.
För några år sedan levde jag mitt liv grenen Andreas. Jag trodde aldrig att han skulle vilja dela sitt liv med mig tills döden skiljde på oss och jag var helt säker på att det var han som skulle göra slut med mig. Han var så bra i mina ögon att jag bara skulle vara glad för så länge han orkade stå ut med mig.
Efter 4 år gjorde jag slut med honom. Han var min bästa vän, och nästan den enda jag kände då. Mitt liv. Jag var med på varenda tävling och träning.
Med undantag när han åkte till England och körde vilket också hände ganska så ofta. Mer än vad jag minns.
Att dela sitt liv sådär med någon och sen bara säga hej då. Det är så hemskt. Han känner mig från tibro, som ingen annan gör här i Varberg. Självklart saknar jag honom ibland, men när kärlek går över i vänskap så gör den det. För mig var det så konstigt. Någon jag sett upp till så mycket, och hållt så mycket om betydde inte lika mycket längre på kärleksfronten. Absolut i livet, men inte mer än vän. Jag lärde mig hur man delar sitt liv med någon annan. En erfarenhet för livet.
Jag gav mig fan på att ingen skulle styra mitt liv igen, och att jag inte skulle gå och vänta på någon mer. Livet är för kort för att man inte ska ta det på allvar.
Andreas styrde absolut inte mig, men min kärlek till honom tog över mitt liv. Varje sekund utan honom hatade jag och grät varje gång han skulle vara bort mer än två dagar. Ni förstår ju själva. Absolut inte hans fel, utan jag styrde mig in i fällan själv. Sluta göra saker för andras skull och hur egoistiskt det än låter, tänka på sig själv oftare.
-vill JAG verkligen åka dit, göra detta, spela dedär.. Eller gör jag det för någon annan. Att säga nej.
Så nu ligger jag hör i soffan. Tänker. Mitt liv. Mitt...
Jag har ett jobb som jag tycker är jätteroligt. Jag längtar tillbaka till det när jag varit borta förlänge, jag längtar efter att få skapa och fylla på. Göra det fint och skapa köplust för kunden.
Varje fredag är en pers innan orden till måndagen är lagd. Hur ska avdelningen se ut, vart ska blommorna stå, vilka ska vara ihop. Ska de va nått multi-pris? Allt de där. Måndagen är en utmaning då man ska få ihop allt. Alla rester och nyheter ska bli en helhet. Ja.
Sen mina vänner. Otroliga.vissa närmre än andra. Men de finns och ger energi, tar ibland också men det gör väl allt. Precis som en mobil. Laddas och drar energi, laddas om igen. Även om de drar, så laddas man upp sååå mycket fortare än vad tid de tar att bli urladdad.
Ni är underbara och utan er hade jag aldrig bott kvar här.
Sen Victor. Fantastisk. Kärlek. Jag ler bara jag tänker på han. Hans ögon är det finaste som finns och att ha honom i närheten är ovärderligt.
Så. Nu är tanken på vad man ska gör v sitt liv. Ska man ut utbilda sig? Sätta sig vid skolbänken, vilket jag hatar? Älskar att lära mig. Hatar att läsa. Teori har Ldrog varit min sak, praktik älskar jag.
-att skapa.
Ska man ta tag i det estetiska i sitt liv igen?
Börja måla?
Fota?
Den enda som kan göra något åt sitt liv är ändå jag. Vissa mörka sidor har man och de kan man inte ändra på.
Man har saker man är rädd för, inte vill tag i och personer som man tappat fullständig förtroendet för pga svek osv. Men ja. Man kan ju bara göra något åt sitt egna liv. Man kan få hjälp. Men ingen annan kan ändra något utom jag ändå.
