Jag har längtat efter den här helgen så långe.
Att bara få vara ledig, att inte ha något planerat som måste lösas, att man ska va någonstans osv.
Oftast brukar jag vara upptagen med att man ska åka hem alt. Jobb eller annat. Det är två månader sen min lördag inte var upptagen..
Igår efter jobbet var jag ute och sprang en sväng, sedan var jag och Hanna nere och drack ett glas vin på aw. Åkte sen hem till Hanna på tacos-mys och då kom bex och joinade.
Jag åkte hem redan vid nio, trött,illamående av allt godis, och frusen. Somnade nog vid tio. Lagom en fredag med ledig lördag? Trött? Absolut inte...
Så vaknade jag idag, med Sveriges klump i magen. Saknaden av min familj, ångesten över att jag inte åkte hem, ångesten över att det kommer ta två veckor till innan jag kan åka hem, saknaden. Det här med att jag inte kan åka hem och ta en kaffe hos mamma, ligga på kökssoffan när hon stressat springer omkring och ska fixa allt, busa med Elsa i fem minuter för man bara " hoppsan råkade gå förbi brorsans hus". Mormor? Hallå, min 96 åriga förebild jag inte ens hann säga hej till när jag var hemma sist? eller svänga förbi Erik? Som bor i Stockholm, som man aaaaaldrig träffar. En gång om året, två gånger är bra gjort.. Jajaja jag vet att det är självförvållat, att det går att ändra, att ingen kan göra nått åt det förutom jag.. Men fyfan. Suck. Bryt ihop och klättra upp igen. Men fyfaaan. Suck och stön.
